Som för många av oss fanns kärlek och svårighet sida vid sida i det jag växte upp i, och en del mönster gick i arv långt innan jag kunde välja dem. Min barndom innehöll kärlek och omtanke, men också depression, missbruk och psykiskt våld, och de strategier jag utvecklade för att klara vardagen var hjälpsamma just då — samtidigt som de har orsakat mycket lidande senare i livet.

Mitt liv gick under många år i parallella spår. En bra utbildning och relativt framgångsrik karriär. En filosofie magister i språkteknologi från Uppsala universitet, studentliv och fina vänner. Men alkohol och droger förekom ofta på helgerna, och fram till 30-årsåldern tillhörde jag ledarskiktet i en fotbollsrelaterad subkultur präglad av lojalitet och tillhörighet. Det brödraskapet blev den familj jag aldrig haft under uppväxten, och jag var beredd att betala ett högt pris för att få höra till. Till slut valde jag att kliva av — men då hade det redan kostat på och fått stora konsekvenser. I ett senare skede av livet byggde jag upp en egen verksamhet som IT-konsult — med granskningsuppdrag inom offentlig sektor och flera utvecklingsteam som jag startat och framgångsrikt lett. Men berusning och droganvändning fortsatte vara en del av min livsstil, och jag undrade ofta varför jag inte kunde sluta — varför inte ens föräldraskapet fick mig att bryta mönstret: de ohälsosamma beteendena och det pågående sveket mot mig själv och mina närmaste. Jag var ett mysterium för mig själv, en gåta där jag stod helt utan svar.
Vad var fel med mig, och vem kunde hjälpa mig?

Vem är jag då, egentligen? Och vad var svaren på de frågorna?

Under lång tid famlade jag efter verktyg och efter en förståelse för varför jag kände och handlade som jag gjorde. Jag bar en längtan efter en mentor — någon utanför mig själv som kunde guida mig och lösa upp det som kändes så förvirrande, komplext och smärtsamt. Jag provade vanlig samtalsterapi och KBT, och testade även andra terapiformer och mindre konventionella metoder — men utan att nå några bestående resultat. Mysteriet kvarstod, och jag kände mig ofta hjälplös och utan svar.

Svaren jag så länge sökt började till slut ta form när jag fann NARM. I terapi och eget arbete fick jag långsamt, och i relation, börja utforska hur det jag bar med mig från tidiga år formar min upplevelse av verkligheten här och nu — och möta och transformera mina gamla överlevnadsstrategier: avstängdhet, svårigheter i nära relationer, känslan av att livet "bara händer mig" och att stå vid sidan av. Tydligast i min Kontakt-stil: att checka ur och dissociera, att intellektualisera och hålla en snabbhet på ytan — aktiv utåt men utan verklig kontakt eller grundning. Och i min Tillit-stil: att kontrollera situationer, att ibland se människor mer som "objekt" än som verkliga personer och vilja ha övertaget; att känna mig bättre än andra — fast jag egentligen bar på ett minst lika stort missförstånd: att jag var värdelös och förstörd.

När jag får syn på de mönstren och släpper taget om de gamla identifikationerna och bilderna av vem jag borde vara, upptäcker jag mer och mer av vem jag faktiskt är. Att våga hoppas, känna på djupet och komma i kontakt med mitt hjärta. Att förstå att jag har rätt att existera också när jag säger nej. Att bygga en mer robust känsla av vem jag är — och möta det som fanns där hela tiden: att allt egentligen är okej. Att jag är okej och alltid har varit det. Målet fanns där från början — att "komma hem" är bara att skala av det som lagts utanpå. Och där börjar de gamla frågorna få sina svar — inte som ett facit, utan som ett utforskande som fortfarande pågår: att det aldrig var något fel på mig, och att den jag sökte för att få hjälp och guidning är jag själv. Mitt kall är att bryta linjen av det generationstrauma som löper genom min släkt.

Det är från den här levda erfarenheten som jag möter dig.