Om klarhet
Klarhet tvingas inte fram och tänks inte fram — den kommer ur att på djupet relatera till allt i sig själv, känna gammal smärta och dolda lager, och återknyta till rösten som känner ditt sanna ja och nej.
I dag återmindes jag något om klarhet — ett ämne jag brottats med av och till nästan hela mitt liv.
Med klarhet menar jag inte mental skärpa eller att ha alla svar. Jag menar att vara i levande kontakt med det som känns mest ljuvligt, mest levande, mest sprudlande — och lika mycket med det som är ett absolut, förkroppsligat nej. Det är den där förnimmelsen av samstämmighet där kropp, hjärta och sinne är överens, där handling flödar, inte ur ansträngning eller kontroll, utan ur ett orubbligt vetande.
Det jag återmindes efter en egen NARM-session där jag utforskade det här, är att klarhet inte kommer av att leta efter den direkt, eller av att tvinga sig in i den. Klarhet är en följd av att ha en sann och innerlig relation till sig själv — att famna alla delar av den inre upplevelsen.
För mig betyder det att känna och vara med de tidigaste, ordlösa smärtorna: känslan av värdelöshet, ensamhet, existentiell rädsla, hjärtesorg. Och, i mer ytnära men fortfarande dolda lager, att känna ilskan och bitterheten mot dem som tog hand om mig; den totala, fullständiga tröttheten av att försöka förstå och kontrollera en värld där jag kände mig helt rådvill inför hur jag någonsin skulle kunna känna mig trygg; ångern över sådant jag gjort eller inte gjort i livet; och värken i att önska att jag kunnat vara en bättre far, make, vän — men ofta kommit till korta.
Allt detta bottnar i en tuff start i livet, avtryck inpräglade i nervsystemet, och de överlevnadsstrategier som växte fram ur skambaserade identifikationer:
- en djup skam över att inte känna mig värdig,
- oförmågan att lita på att andra kommer att behandla mig väl.
Och sedan de stolthetsbaserade motidentifikationerna:
- känslor av överlägsenhet,
- att tro att jag är speciell,
- att tänka att jag skulle kunna åstadkomma stora ting om jag bara ville,
- att jag skulle kunna slå vem som helst i vad som helst, med tillräckligt med tid att öva.
Tillbaka till klarheten. När jag undertrycker all den oro och smärta som är begravd i mitt undermedvetna och mitt nervsystem, undertrycker jag också den där förkroppsligade relationella rösten — den som hjälper mig att finna mitt djupaste, ljuvaste ja, mitt tydligaste, orubbliga nej, och som vägleder mig att handla utifrån den rösten.
Det finns helt enkelt inget sätt att undertrycka delar av relationen till sig själv och samtidigt behålla tillgången till de delar som ger klarhet.